De som skulle samtala med publiken tränar innan vernissagen.

.

Anna berättar:

.

Bildsamtal med vernissagepublik

Jag har tidigare haft förmånen att få vara med och leda en studie kring bildsamtal i grupp tillsammans med Britt-Maj Wikström, professor emerita vid Aakers Universitet, Norge, och docent vid Karolinska Universitetet i Stockholm. Vid min separatutställning i Edsvik Konsthall 2014 ville jag tillämpa mina positiva erfarenheter. Därför rekryterade jag 25 personer från skilda kretsar som skulle leda samtal med dem bland vernissagepubliken som ville delta. Inspiratörerna instruerades under en dag där de i teori och praktik fick öva sig i att leda bildsamtal enligt professor Wikströms riktlinjer.

Främja mötet med bilden

Syftet med samtalsinspiratörerna var inte att förmedla de idéer som fanns till grund för bilderna i min utställning eller att beskriva något eller att undervisa. Inte heller skulle man undersöka publikens reaktioner eller dokumentera något, ingen prestation fanns involverad. Samtalsledarens roll var helt enkelt att stimulera betraktarens egen fantasi och låta hen med hjälp av vissa frågor själv tolka bilden.

Vernissage, Anna Toresdotter, Edsvik Konstahall.

Forskning kring bildsamtal

En försöksgrupp med äldre fick en gång i veckan i en studie av professor Wikström analysera bilder. De blev mätbart friskare: Man sov bättre, blev piggare, hade tendens till mindre medicinering och fick en mer positiv syn på sin livssituation. En kontrollgrupp som fick lika mycket samtal men kring vardagliga ting visade inga förändringar alls och vid en mätning fyra månader efter projektets avslutande var försöksgruppen fortfarande mätbart friskare. Att formulera sig kring bilder kan alltså påverka välbefinnande och hälsa.

Tre viktiga infallsvinklar

Styrkan i den bildsamtalsmodell som professor Britt-Maj Wikström undersökt ligger till stor del i att betraktaren får egen makt. Man behandlar denotation, det vill säga vad bilden föreställer (”jag ser ett hav, en båt och en gul sol”, ”jag ser en mås som dyker”) och konnotation, det vill säga hur hen upplever bilden, (”jag tycker den är obehaglig”, ”den är intressant” e. t. c.) men man bjuder också in betraktaren att bli medskapare av bilden: ”Om du själv vore konstnären, varför har du gjort den så här? Är bilden färdig eller vill du ändra något?” Det är frågeställningar som ofta hjälper betraktaren att lägga in sitt eget liv i bilden. Det sista är en viktig vinkel för att ge den som ser bilden fritt spelrum. Viktigt var också att personen kunde välja mellan mer föreställande och nonfigurativa bilder. Då jag arbetar med olika uttryck lämpade sig ur denna aspekt denna utställning väl till  den här typen av bildsamtal.

Frågor riktade speciellt till barn engagerade familjerna.

Intressanta möten

Många i publiken kände sig lyssnade till, någon faktiskt grät, en del skrattade och flera stannade längre än de tänkt från början. Man hade mycket att berätta och vissa uttryckte starka känslor. Utställningshallen ljöd av röster från möten från att ha varit högtidligt stilla. Många besökare återkom senare till utställningen med nya personer i sällskap.

”Det här vill vi göra om”, sa flera av inspiratörerna! Någon bestämde sig för att vidareutbilda sig för att arbeta med människor och bilder.

En litografi lottades ut bland alla som deltagit under dagen:

Anna Bengtsdotter t v, en av inspiratörerna, assisterar Anna Toresdotter vid utlottningen.