Morfar, konstnären

Fridtiof, konstnär och konservator, var och länge yrkesverksam. Så sent som vid 92 års ålder visade Norrbottens Museum en utställning med honom och samma år gjorde TV ett långt program om hans liv och gärning.

“Få har lyckats så väl som denne målare, att återge den sällsamma belysningen i en soluppgång vid Bottenvikens strand. ”  Ur Svenska Stadsmonografier, av Paul Harnesk, Stockholm 1949.

Fridtiof Erichsson 1891-1987

Morfar hade ofta baskern på sned och glimten i ögonvrån och jag satt gärna och sysslade med kritor och papper i villan hos honom och mormor. Vi bodde så nära, en kort springtur längs standstigen och jag var där! Det stod en doft av Hamiltons piptobak runt hans arbetsbord och jag fascinerades av färger, bladguld och alla de handgjorda specialverktygen.

“Det är bara nio personer i Sverige som kan det jag kan – jag har 500 års arbete framför mig!” brukade han säga med ett leende. Morfar arbetade direkt under Riksantikvarieämbetet med att rädda konstskatter för eftervärlden. Han hade gått konstutbildning i Stockholm vid det som senare blev Konstfack. I England vidareutbildat sig till konservator för holländska och italienska mästare. Han visste precis hur man arbetat med måleri under olika århundraden och hur man restaurerade värdefulla målningar. Hans ateljé var full av  jättelinjaler och rullar av skisser till olika uppdrag. Allt andades kunnande och hantverk. Vid hans sida väcktes mitt intresse för måleriet och för material och metoder. Han visade mig olika moment – och lärde mig att noggrant formera pennan med kniv! 🙂

Ett tidigt minne är när vi stod tillsammans vid älven en sommarkväll och det låga ljuset fick alla tallstammarna att glöda. Jag frågade morfar: “Hur målar man ljus?” och jag minns att han svarade  “Ja, du, det är mycket svårt!”. Det blev något jag kom att ägna mig åt.

Jag är tacksam över att ha fått denna skjuts in i skapandet. Inte bara för kunskaperna – också för tron på att detta “omöjliga” yrke var möjligt!

Fridtiofs egen far var målare

Även Fridtiofs egen far, Olof Eriksson, hade varit målare, så morfarsfars måleri fanns också på väggarna i deras hem. Flera av de tavlorna hade ett särskilt ljus som gjorde intryck.

Isbrytaren Valkyria, akvarell av Fridtiof.

Olof hade vuxit upp i Mellansverige men skickats på ett uppdrag ända upp till Harads i Norrbotten för restaureringsarbeten. (I  brev från 1800-talet läser jag hur uppdragsgivaren söderifrån klagar över att Olof kostat på sig en häst! Man kan tänka sig att han svarade att det faktiskt var enda sättet att ta sig fram mellan de avlägsna och glesbefolkade orterna.)

Morfarsfar Olof utförde även kulissmåleri i Leningrad, där konstverken låg på golvet medan man målade från höga stegar med penslar på bambustavar. (Liknande teknik har jag sedan själv använt mig av i en del stora bilder.) Men han måste ha fattat tycke för Norrbotten. Så småningom återvände Olof Eriksson med fru och lilla sonen Fridtiof för att etablera sin egen målerifirma i Luleå.

Carl Larsson tyckte inte…

Olof, Fritiofs far, kostade på Fridtiof en konstutbildning vid Konstfack i Stockholm (som då hette ”Tekniska Skolan”). Det här var i början av 1900-talet, då buspojkar släckte gaslyktorna med metspön, Strindberg spankulerade sin dagliga runda och hästmockor prydde gatan. Morfar brevväxlade med Carl Larsson som han också stämde träff med. Morfar frågade om han tyckte att konstnärsyrket var något att slå sig in på, men Carl Larsson hade avrått och sagt att det var en svår bana om man ville försörja sig. Morfar lät sig dock inte avskräckas.

Detektivjobb lockade

Under sommarferierna från Tekniska skolan sommarjobbade han med restaureringsarbeten i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalmstorg. ”Det där som mina chefer gjorde verkade mycket spännande”, berättade han. Restaureringsarbetet var ett slags detektivjobb där gamla, delvis förfarna målningar skulle återskapas. Man arbetade med historiska material och metoder, skapade stuckimitationer och ådermålning och det här var en tråd han senare i livet skulle ta upp.

Fridtiof som ung.

Vid vilken cirkus?

När mormor Svea och morfar skulle vigas frågade prästen efter yrke. “Artist”, svarade Fridtiof. “Jaha, vid vilken cirkus är ni?”, frågade prästen!

Svea och Fridtiof i Luleå skärgård.

När mormor gift sig med en fri konstnär slutade en del finare damer att hälsa, berättade hon för mig. Att vara konstnär utan anställning sågs nästan som lite suspekt i dåtidens klassamhälle. Men högfärdigheten kom på skam för snart var Fridtiof ett omskrivet namn.

Svea och Fridtiof vistades mycket i skärgården och i fjällen och många av morfars motiv är tagna härifrån. Min mamma berättade om hur Svea packade konserverad mat på glasburkar och hela familjen stuvades in i motorbåten ”Pirat” för färder till sjöss.

Familjen hade ett rikt sällskapsliv  och tog mindre hänsyn till den tidens klasskillnader. Runt mormors kaffebricka flockades ofta besökare, hög som låg, från när och fjärran: uppfinnare, sotare, generaler, sjöfarare och världsförbättrare. Det är en intressant gästbok att bläddra i. Där dyker bl a ”Lappmarksdoktorn” Einar Wallqvist och diplomaten Harald Edelstam upp. Jag minns mormors kök, där det inte ens fanns varmvatten… Vad hon trollade när hon ordnade alla dessa kalas och kaffestunder!

Ombord på båten Pirat.

Fackkunskap

Restaureringskonsten som Fridtiof fått smak på i ungdomsåren lockade. Han vidareutbildade sig så småningom utomlands till konservator av holländska och italienska mästare. ”Det finns bara nio i landet som kan göra det här, men det finns massor av konstskatter som måste restaureras – jag har 500 års arbete framför mig”, brukade han säga och le. Även om hans gärning inte blev riktigt så lång, hann han ändå utföra arbeten i ett fyrtiotal kyrkor, smycka många lokaler i Norrbotten och också arbeta med stafflikonst i akvarell och olja.

 Sjöbodar om vinter, Uddskär, akvarell.

Ett tidigt minne

Ett tidigt minne är när jag står intill morfar Fridtiofs staffli i konstnärshemmet. Jag är runt 3 år då han målar en stor altartavla. Majestätiska blyertsskisser av människor i naturlig storlek förvandlas till oljemåleri när penseldragen tar form över duken. Hans färgskala, ser jag i dag, hade en låg mättnad och kompositionen utgick från stora skalenliga blyertsskisser.

Vänster sida av altartavlan till Långträsk kyrka.

TV-program om Fridtiof Erichssons liv och gärning

Fridtiof var verksam i hög ålder och när synen svek honom följde jag någon gång med och var hans händer då ett restaureringsarbete skulle utföras. 1982 gjorde TV1 ett program om honom där jag också deltog. Då var han 91 år och ändå vid inspelningarna piggast av oss alla. I vuxen ålder har jag tänkt på att morfar ju egentligen var gammal redan när jag föddes, men jag upplevde honom sällan som så. Han var en i högsta grad levande person, in i det sista. Vid 95 år avled han hemma i sin egen säng, med släkt runt sig. Både Fridtiof och hans far finns ännu idag med mig i arbetet, då jag fick ärva alla de redskap som jag så beundrat som barn.

Citat ur boken Svenska Stadsmonografier

“En annan luleåmålare av den äldre generationen, alltjämt dock verksam ehuru han gör föga väsen av sig, är Fridtiof Erichsson, även mycket anlitad kyrkodekoratör. Fridtiof Erichsson är i sina bästa stunder en ypperlig naturskildrare som gärna dras åt det storvulna.

Hans bästa dukar härstammar från de nordnorska fjordarna där han gärna stannar inför kontrasterna.

Hans färger lyckas ofta utsökt väl återge intryck av fjordarnas väldiga djup och de hotfulla fjällväggarnas gastkramande mäktighet men dessemellan är han också en norrbottensskärgårdens älsklige skildrare.”

Paul Harnesk

Stockholm 1949, Rydahls Boktryckeri AB.